Nattskräck

Nattskräck är en gammal benämning på ett av många tillstånd som kan inträffa och fortgå under pågående sömn. Dessa kallas med en samlingsbeteckning parasomnier (latin för ”nära sömn”).

Det finns många olika typer av parasomnier. Vanligast är de som man kan uppleva i samband med insomnandet (så kallade hypnagoga fenomen i form av ryckningar, ljud- eller ljusfenomen) eller uppvaknandet, då man till exempel kan kännas sig förlamad under några sekunder. Dessa är vanliga även i vuxen ålder.

Särskilt vanliga under barndomen är de parasomnier, som inträffar mot slutet av djupsömnperioder. Det handlar främst om förvirringstillstånd, nattskräck och sömngång och olika blandformer av dessa.

Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat.

Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden.

Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.

Förvirringstillstånd och nattskräck förekommer nästan enbart under förskoleåren. Det har samband med att barn då har en ovanligt lång djupsömnperiod i början av natten. Enstaka korta attacker är sannolikt mycket vanliga, fast föräldrar ofta misstolkat dem som mardrömmar eller inte märkt dem alls.

Trötthet kan utlösa attacker

Attackerna kommer oftast i slutet av just den första djupsömnperioden (ofta cirka två timmar efter insomnandet), när hjärnan skall koppla om till ytligare sömn. Det tycks som om hjärnan har svårare att göra denna omkoppling på ett normalt sätt ju längre djupsömnperioden varat.

Det är alltså större risk för en attack om barnet varit mycket i farten på dagen eller sovit dåligt eller för litet föregående natt. Har man sömnbrist att ta igen får man nämligen mer djupsömn i början av natten.

Det finns en klar ärftlighet för denna typ av parasomnier. Typiska nattskräcksattacker i 3-4-årsåldern är som regel lätta att känna igen. Men de kan debutera redan under spädbarnsåret och är då svårare att skilja från vanliga uppvaknanden. Några tecken som bör leda misstankarna till parasomnier är:

• att barnet inte ger fullgod kontakt när det ”vaknar” och att det värjer sig mot att tröstas
• att ”uppvaknandet” kommer en och en halv till två timmar efter insomnandet
• att någon förälder eller syskon haft nattskräck eller gått i sömnen som barn

Hos litet äldre barn förväxlas nattskräck ibland med mardrömmar. När ett barn vaknar efter en mardröm ger det dock som regel normal kontakt, det låter sig tröstas och det kommer ihåg att det drömt. Mardrömmar kommer också som regel senare på natten.

Vad gör man?

Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.

Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.

Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).

När barnet så småningom spontant vaknar till och hela hjärnan plötsligt börjar fungera normalt igen, lägger man bara barnet ned. Det är onödigt att prata med barnet – det minns ändå ingenting och vill helst sova.

Det är inga psykiska fel på barn som ofta har nattskräck eller andra parasomnier. Det beror inte på att barnet har det dåligt på något sätt. Det beror på en ärftlig benägenhet att reagera på detta sätt under en viss fas av hjärnans utveckling. Särskilt när man har fått för litet sömn.

Har barnet parasomniattacker ofta har man anledning misstänka kronisk sömnbrist, ibland som följd av täta nattuppvaknanden av vanligt slag. Då brukar attackerna försvinna sedan man lärt barnet sova med hjälp av somna själv-metoden.

En vanligare orsak är att barnet har svårt att få tillräckligt med luft när det sover. Det leder oftast, men inte alltid, till snarkningar men också till en ineffektiv sömn. Även om barnet sovit hela natten kan det vara trött eller vad man kallar ”övertrött” (rastlös, överaktiv) på dagarna.

En läkarundersökning är därför alltid motiverad om ett barn har nattskräcksattacker ofta eller visar tecken på trötthet på dagarna. Snarkar barnet också, eller sover med öppen mun, finner man hos förskolebarn oftast stora tonsiller eller adenoid (”körtel bakom näsan”) som förklaring. Men även andra avvikelser i näsans och svalgets anatomi kan ibland förklara det hela.